Hur jag blev rik Рekonomi, entrepren̦rskap, sparande och investerande

Var är viljan att ta ansvar för sitt eget liv?

februari 3rd, 2010

De senaste månaderna så har media kört ett antal snyftberättelser där meningen uppenbarligen är att man ska tycka synd om personerna i fråga, man ska anser att dessa har blivit dåligt behandlade och man ska också anse att någon annan bör fixa saker och ting åt dessa människor så att de får det bättre.

Ofta är det också synd om dessa människor, de har någon form av sjukdom eller skada som hindrar dom från att leva ett normalt liv.

Men vad jag helt saknar i dessa artiklar är nÃ¥gon form av vilja och drivkraft att ta ansvar för sina egna liv. Ett exempel är artikelserien som varit om Alexandra Johansson i Aftonbladet, här är en av delarna, den första jag hittade nu vid en snabb sökning och inte nödvändigtvis den som bäst passar in pÃ¥ det jag skrivit ovan, ”Vill du ha mitt utförsäkrade liv?”.

Det är uppenbart synd om Alexandra, det tror jag att alla håller med om, och jag tror nog också att alla hoppas att saker och ting utvecklas till det bättre för henne. Alexandras artiklar här är också bara ett exempel, det här inlägget handlar inte om just henne utan snarare om fenomenet i allmänhet samt hur tidningar, framförallt Aftonbladet, lägger upp det hela och hur de vinklar texterna.

Det jag stör mig på så oerhört mycket med dessa artiklar är att det aldrig finns minsta tillstymmelse till minsta ord i texterna om hur dessa personer faktiskt försökt ta ansvar för sina egna liv. Är det så att dessa personer verkligen inte tagit minsta ansvar för sina liv eller är det så att detta utelämnas i artiklarna?

Till att börja med nämns det sällan något om hur dessa personer aktivt jobbat för att ta ansvar före olyckan inträffade/sjukdomen började/räntehöjningen skedde/personen blev uppsagd. Vi får aldrig läsa om någon person som berättar om att denne faktiskt hade byggt upp en buffert för att klara en längre period där denne inte kan arbeta, ett eget sparande. Vi får sällan höra om hur denne har anpassat sitt boende och lån för att kunna klara dessa trots ett inkomstbortfall och/eller höjda räntor (Om jag förstått Alexandras texter rätt så ägde hon inte sitt boende så detta gäller inte henne men förekommer ofta i denna typ av snyfttexter).

Men självklart är det lätt att vara efterklok, vem kan inte i efterhand säga att ett sparande, buffert och att anpassa lån och konsumtion efter inkomst är något som dessa människor borde ha sysslat med tidigare i sina liv (och vissa av dem gjorde kanske också det bara att det utlämnades i artiklarna). Många av dessa personer inser säkert själva detta nu och skulle inte göra om samma misstag om de fick börja om från början.

Vad jag däremot skulle vilja läsa är deras ambitioner om hur de själva ska jobba för att förbättra sin situation, nu är texterna bara överfyllda av allt som de inte får av någon annan, allt som någon annan tagit ifrån dom, allt de skulle vilja ha av någon annan, allt som någon annan ska fixa åt dom. Vem är egentligen den där någon annan?

Personligen hade jag känns betydligt större sympati och engagemang för en person som i stället bara tjatade om vad denne vill att någon annan ska göra för en (mycket möjligt att det är media som vinklar saker och ting på detta viset och inte vad personerna själva verkligen vill) faktiskt berättar om hur den själv jobbar för att förändra situationen, hur dessa personer anser sig behöva mer hjälp än vad de får i dag men hur de faktiskt har en egen plan för hur de åtminstone halvdant ska lösa det hela så gott det går för även om de skulle ha rätt i att de borde få mer hjälp så är det inte säkert att de kommer att få det eller få det när dom vill. Hur de faktiskt planerar att ta ansvar för sina egna liv i stället för att kräva att någon annan ska göra detta.

I Alexandras fall så verkar det som att hon är en relativt duktig skribent, hon hade då tex kunnat berätta om sina planer att tjäna extra genom just sitt skrivande. Hur hon redan nu erbjudit sig att frilansa för ett antal olika tidningar och skickat in exempeltexter till dessa. Hon kanske har en plan att skriva en egen bok. Eller varför inte hur hon ska använda den enorma uppmärksamhet hon fått i media för att lansera sin egen blogg, något hon utan tvekan borde kunna tjäna ett par tusenlappar extra i månaden på om hon är en skicklig skribent.

Alla dessa saker känns som att de ligger inom ramen för vad hon skulle kunna klara av, hon kan skriva hemifrån på de tider som passar henne vid de tillfällen där hon känner att hon orkar med det. För att det finns tillfällen då hon orkar med det och att hon är kompetent nog att göra det har hon ju tydligt visat med sin artikelserie.

Jag hade i alla fall känt betydligt större sympati för en person som faktiskt hade en egen plan för hur denne skulle ta ansvar för sitt eget liv till så stor grad som möjligt. Detta behöver inte handla om stora saker eller att dessa ska kunna leva på dessa grejer, tvärt om i de fall där det handlar om en mycket sjuk person kan dessa vara väldigt små, det viktiga för mig är att personen åtminstone gör något. Jag avskyr när det bara handlar om vad andra ska göra för någon, vad andra tagit ifrån personen och vad personen anser att samhäller ska göra för denna och inte ett ord om vad personen själv ska göra, för det är ju trots allt personen i frågas liv det handlar om och ingen har större ansvar för sitt eget liv än en själv.

Slutligen vill jag bara säga att jag hoppas att dessa personers liv blir betydligt bättre än hur de har det i dag, oavsett om den handlar om att de får mer hjälp, att själva ändra på saker i sitt liv eller en kombination av dessa saker.

Postat i följande kategori/kategorier: Ekonomi