Vi befinner ju oss som bekant i inledningen på ett nytt år, detta betyder att många av er läsare antingen just fått en löneökning eller kommer att få en under våren. Detta är ett perfekt tillfälle att öka sparandet utan att själv märka av att du har mindre pengar i plånboken, nämligen genom att öka ditt sparande med samma summa som du får i löneökning!
Vare sig ett stort, nytt eller revolutionerande trick men samtidigt ett som kan göra en enorm skillnad på längre sikt. Det som är så bra med att göra på det här viset är just att du inte märker av att du har mindre pengar, du behöver inte förändra något i din vardag eller snåla in på något, du fortsätter helt enkelt och lever på samma vis som du gjorde månaden innan samtidigt som ditt sparandet har ökat.
Jag rekommenderar även som jag tidigare skrivit om i bloggen att du sköter ditt sparande per automatik, dvs att en viss summa pengar automatiskt förs bort från ditt lönekonto till ditt sparande samma dag som lönen når kontot, på så vis märker du aldrig av dessa pengar och saknar dem inte.
Så när förhandlingen om nästa löneökning är klar så smit in på din internetbank och öka summan som automatiskt förs över med motsvarande belopp.
De senaste månaderna så har media kört ett antal snyftberättelser där meningen uppenbarligen är att man ska tycka synd om personerna i fråga, man ska anser att dessa har blivit dåligt behandlade och man ska också anse att någon annan bör fixa saker och ting åt dessa människor så att de får det bättre.
Ofta är det också synd om dessa människor, de har någon form av sjukdom eller skada som hindrar dom från att leva ett normalt liv.
Men vad jag helt saknar i dessa artiklar är nÃ¥gon form av vilja och drivkraft att ta ansvar för sina egna liv. Ett exempel är artikelserien som varit om Alexandra Johansson i Aftonbladet, här är en av delarna, den första jag hittade nu vid en snabb sökning och inte nödvändigtvis den som bäst passar in pÃ¥ det jag skrivit ovan, ”Vill du ha mitt utförsäkrade liv?”.
Det är uppenbart synd om Alexandra, det tror jag att alla håller med om, och jag tror nog också att alla hoppas att saker och ting utvecklas till det bättre för henne. Alexandras artiklar här är också bara ett exempel, det här inlägget handlar inte om just henne utan snarare om fenomenet i allmänhet samt hur tidningar, framförallt Aftonbladet, lägger upp det hela och hur de vinklar texterna.
Det jag stör mig på så oerhört mycket med dessa artiklar är att det aldrig finns minsta tillstymmelse till minsta ord i texterna om hur dessa personer faktiskt försökt ta ansvar för sina egna liv. Är det så att dessa personer verkligen inte tagit minsta ansvar för sina liv eller är det så att detta utelämnas i artiklarna?
Till att börja med nämns det sällan något om hur dessa personer aktivt jobbat för att ta ansvar före olyckan inträffade/sjukdomen började/räntehöjningen skedde/personen blev uppsagd. Vi får aldrig läsa om någon person som berättar om att denne faktiskt hade byggt upp en buffert för att klara en längre period där denne inte kan arbeta, ett eget sparande. Vi får sällan höra om hur denne har anpassat sitt boende och lån för att kunna klara dessa trots ett inkomstbortfall och/eller höjda räntor (Om jag förstått Alexandras texter rätt så ägde hon inte sitt boende så detta gäller inte henne men förekommer ofta i denna typ av snyfttexter).
Men självklart är det lätt att vara efterklok, vem kan inte i efterhand säga att ett sparande, buffert och att anpassa lån och konsumtion efter inkomst är något som dessa människor borde ha sysslat med tidigare i sina liv (och vissa av dem gjorde kanske också det bara att det utlämnades i artiklarna). Många av dessa personer inser säkert själva detta nu och skulle inte göra om samma misstag om de fick börja om från början.
Vad jag däremot skulle vilja läsa är deras ambitioner om hur de själva ska jobba för att förbättra sin situation, nu är texterna bara överfyllda av allt som de inte får av någon annan, allt som någon annan tagit ifrån dom, allt de skulle vilja ha av någon annan, allt som någon annan ska fixa åt dom. Vem är egentligen den där någon annan?
Personligen hade jag känns betydligt större sympati och engagemang för en person som i stället bara tjatade om vad denne vill att någon annan ska göra för en (mycket möjligt att det är media som vinklar saker och ting på detta viset och inte vad personerna själva verkligen vill) faktiskt berättar om hur den själv jobbar för att förändra situationen, hur dessa personer anser sig behöva mer hjälp än vad de får i dag men hur de faktiskt har en egen plan för hur de åtminstone halvdant ska lösa det hela så gott det går för även om de skulle ha rätt i att de borde få mer hjälp så är det inte säkert att de kommer att få det eller få det när dom vill. Hur de faktiskt planerar att ta ansvar för sina egna liv i stället för att kräva att någon annan ska göra detta.
I Alexandras fall så verkar det som att hon är en relativt duktig skribent, hon hade då tex kunnat berätta om sina planer att tjäna extra genom just sitt skrivande. Hur hon redan nu erbjudit sig att frilansa för ett antal olika tidningar och skickat in exempeltexter till dessa. Hon kanske har en plan att skriva en egen bok. Eller varför inte hur hon ska använda den enorma uppmärksamhet hon fått i media för att lansera sin egen blogg, något hon utan tvekan borde kunna tjäna ett par tusenlappar extra i månaden på om hon är en skicklig skribent.
Alla dessa saker känns som att de ligger inom ramen för vad hon skulle kunna klara av, hon kan skriva hemifrån på de tider som passar henne vid de tillfällen där hon känner att hon orkar med det. För att det finns tillfällen då hon orkar med det och att hon är kompetent nog att göra det har hon ju tydligt visat med sin artikelserie.
Jag hade i alla fall känt betydligt större sympati för en person som faktiskt hade en egen plan för hur denne skulle ta ansvar för sitt eget liv till så stor grad som möjligt. Detta behöver inte handla om stora saker eller att dessa ska kunna leva på dessa grejer, tvärt om i de fall där det handlar om en mycket sjuk person kan dessa vara väldigt små, det viktiga för mig är att personen åtminstone gör något. Jag avskyr när det bara handlar om vad andra ska göra för någon, vad andra tagit ifrån personen och vad personen anser att samhäller ska göra för denna och inte ett ord om vad personen själv ska göra, för det är ju trots allt personen i frågas liv det handlar om och ingen har större ansvar för sitt eget liv än en själv.
Slutligen vill jag bara säga att jag hoppas att dessa personers liv blir betydligt bättre än hur de har det i dag, oavsett om den handlar om att de får mer hjälp, att själva ändra på saker i sitt liv eller en kombination av dessa saker.
Läste i dag en artikel i Dagens Industri med den fina titeln ”Proffsen: Onödigt att bli skuldfri”. I denna artikel talar bankernas ”experter” om för läsarna att det inte finns nÃ¥gon anledning till att bli skuldfri.
Gunilla Nyström som är privatekonom pÃ¥ SEB berättar att vi tex pÃ¥ 80-talet hade en hög inflation vilket tillsammans med amorteringar gjorde att bostadslÃ¥net minskade fort. Men i dag när vi har lÃ¥g inflation och där prisökningarna av bostäderna stannat av lite sÃ¥ finns det inte längre nÃ¥gon motsvarande ”automatisk amortering”. Därför bör heller inte de flesta bostadsköpare ha som mÃ¥l att bli skuldfri.
Eller för att citera henne: ”Jag tycker inte längre att en vanlig bostadsköpare bör ha som ambition att bli skuldfri under den tid som man äger sin villa. Man fÃ¥r ställa konsumtionsbehovet under livet mot amorteringar.”
Hon spÃ¥r dock att den förmodade amorteringseffekten inte helt kommer att försvinna i framtiden: ”En viss amorteringseffekt ligger det ju i en normal inflationstakt pÃ¥ 2 procent och en realtillväxt pÃ¥ 1,5 procent som en schablon för en lÃ¥ngsiktig prisutveckling. Över tid kan det vara en rimlig ambition att amortera ned lÃ¥net till hälften.”
Nu är ju inte jag nÃ¥gon privatekonomisk expert pÃ¥ nÃ¥gon stor och fin bank sÃ¥ jag har säkert helt fel, men min första tanke när jag läser vad som stÃ¥r i artikeln är: Vilken jävla idioti”
Jag påstår inte att det är dåligt att vara sig ta lån eller att vara skuldsatt, tvärt om kommer de flesta människor att vara det åtminstone någon gång under sina liv och jag har själv både studielån och bostadslån. För vissa kommer till och med lån att vara en viktig grund för deras framtida ekonomiska framgångar.
Men att gå ut och rekommendera svenska folket att inte betala av sina lån, inte ha som mål att bli skuldfria och dessutom att skita i dessa saker till förmån för att konsumera kan jag inte se som något annat än rent vansinne.
Säg att du väljer att avstå från att betala av på lånet eller enbart betala väldigt lite för att i stället bygga upp ditt eget sparande, fixa en buffert och kanske börja investera pengar så behöver inte det vara särskilt dumt. Eller varför inte att du har någon eller några miljoner i skulder men samtidigt har finansiera tillgångar tex aktier som är värda lika mycket eller mer än lånet och som du får en större avkastning på än vad du betalar i ränta för lånet, då behöver det inte heller vara så dumt.
Men jag är rätt säker på att för de flesta svenskar så är inte situationen någon av de jag nämner ovan och då är det enligt mig inte särskilt smart. Och om man som i artikeln rekommenderar, skippar amorterandet för att i stället shoppa loss så skulle jag nog snarare vilja säga att det i de flesta fall troligtvis är rent dumdristigt.
Att vara skuldfri innebär för många människor en enorm frihet. Vid en ränta på 5% och ett lån på 2 miljoner kronor så betalar du 100 000 kr om året i ränta. Hur skulle 100 000 kr mer i fickan varje år förändra ditt liv?
Nu behöver inte 100 000 kr om året i ränta vara något stort problem, är man två vuxna med jobb och inte tjänar allt för dåligt som delar på det hela så är det tvärt om inte särskilt svårt alls att klara av det. Men kunde du inte gjort något roligare för de pengarna än betala bankhöjdarnas bonusar? Dessutom vad skulle hända om en av er förlorar jobbet eller pga av någon sjukdom/olycka inte kan jobba mer? Vad skulle hända om ni bägge blev tvungna att sluta jobba? Vad händer när ni blir gamla och funderar på att gå i pension, har ni då råd med räntan om era pensioner ligger markant lägre än vad ni hade i lön? Vad händer om räntan stiger kraftigt? Vi behöver inte gå många år bakåt i tiden för att hitta räntor på 10 – 20%.
Hur låga skulle dina omkostnader bli om du var helt skuldfri? När du inte behöver betala någon ränta, inga amorteringar och liknande. Vad skulle det betyda för din ekonomiska frihet och trygghet?
Det kan inte vara så att dessa bankmänniskor pratar i egen sak? Faktum är ju att det är våra lån som betalar deras löner och bonusar och ju längre tid du betalar tillbaka på desto mer tjänar de på lånen. De tjänar mycket mer om du betalar tillbaka ditt lån på 10 år i stället för på 1 år och mycket mer om du betalar tillbaka det på 50 år i stället för 10 år och betalar du inte tillbaka det alls, ja då är det fest på banken.
Mycket tänkvärt avsnitt av Duck Tales som verkligen går att knyta in till verkliga världen när olika stater/riksbanker trycker upp nya pengar i massor.
Eller för att citera Marcus Wallenberg: ”Inflation är som att kissa i byxorna. Det värmer gott i början, men sen blir det jädrans obehagligt.”
Läste för en liten tid sedan ett inlägg på en annan blogg som inspirerade mig till att skriva ett eget. Inlägget i fråga publicerades i bloggen The Drones Club vilket är en av Sveriges största och bästa bloggar inom det klassiska herrmodet.
Skribenten berättar om hur han passerar en herrekiperingsbutik som han aldrig tidigare besökt. När han ser att de har rea just nu så bestämmer han sig för att titta in. Och vad det manliga butiksbiträdet sedan säger och gör är det som jag anser vara att göra det där lilla extra.
När skribenten tittar pÃ¥ skjortorna säger butiksbiträdet att ”De där skjortorna är nog väl vida i modellen för dig”. Därefter diskuterade butiksbiträdet lite kort snitt och mÃ¥tt pÃ¥ de aktuella skjortorna med skribenten för att sedan hänvisa honom till en helt annan butik som biträdet trodde kunde ha skjortor som skulle passa skribenten mycket bättre.
Vad man hade kunnat förvänta sig i det här fallet är snarare ett av två alternativ. Antingen så talar biträdet om att han inte tror att skjortorna skulle passa så bra på kunden och sedan är det hela över. Det andra alternativet är betydligt värre och tyvärr tror jag att det är det vanligaste, biträdet försöker lura på kunden i skjorta i alla fall och talar om hur bra det är att skjortan är lite stor så att det känns bekvämare och man kan röra sig smidigare osv.
Om biträdet väljer det första alternativet så har han gjort vad som kan förväntas av honom men inget extra, kunden hade lämnat butiken och inte tänkt så mycket mer på det. Om biträdet hade valt det andra alternativet så hade han gjort en riktig fuling som säkert hade varit lönsamt för butiken på kort sikt, de hade ju kanske sålt en skjorta eller två fler den dagen, men troligtvis hade kunden inte känt sig särskilt nöjd med skjortorna på längre sikt och många hade nog lagt märke till hur dåligt de passade när han väl använde dem. Chansen är nog liten att han köper fler skjortor där i framtiden eller rekommenderar någon annan att göra det.
Vad butiksbiträdet i stället gjorde var att han talade om att skjortorna inte skulle passa bra på kunden, han talade även om varför de inte skulle göra det. Men sedan så gjorde han det där lilla extra, det som var mer än vad man kunde förvänta sig, han rekommenderade en annan klädbutik till kunden, en där han trodde att det kunde finnas skjortor i kundens storlek.
Detta fick till följd att kunden blev positivt överraskad och när en kund blir detta så är också chansen stor att denne berättar för vänner om den positiva överraskningen, även om inga kläder inhandlades i butiken. I det här fallet blev effekten än större eftersom kunden råkade vara skribent på en av landets större herrmodebloggar. Helt plötsligt kom tusentals människor där troligtvis de flesta tillhör butikens målgrupp att få läsa om skribentens positiva upplevelse av butiken kombinerat med dess namn, var den ligger och en länk till dess hemsida. Dessutom påpekade skribenten att de har rea just nu så chanser är nog stor att ett antal läsare som bor hyfsat nära butiken passat på att besöka den och handla efter att ha läst inlägget.
Jag hörde en gång för något eller några år sedan en person säga följande vilket jag tycker är ett mycket vettigt citat:
”Hur mycket framgÃ¥ng du nÃ¥r under din livstid baseras till stor del pÃ¥ vad du gör efter att du har gjort vad som förväntades av dig.”
Detta är nog en självklarhet för många egenföretagare men samtidigt är det långt ifrån alla, för vem har inte bemöts dåligt som kund någon gång. Jag anser att detta även borde vara lika självklart bland de som inte är egenföretagare utan anställda, att göra det där lilla extra på en arbetsplats innebär också ofta att du ligger väldigt bra till varje gång det kommer till löneförhandling och befordringar, det innebär också att du troligtvis sitter klart tryggare under skakiga tider med många varsel, för den sista chefen vill förlora är ju den som gör det där lilla extra.
I följande inlägg hittar du ett bra exempel på att göra det där lilla extra som anställd: Samma lön för samma arbete?
I följande inlägg hittar du ett bra exempel på att göra det där lilla extra som egenföretagare: Networking With Millionaires
Den andre vinnaren heter Joakim och han skriver bla om hur hans uppväxt påverkat hans syn på pengar och ekonomi och hur han startade sitt första egna företag:
Det här är jag!
Jag är i dag 24år och jag tänkte berätta lite om mig och min syn på pengar som ett intresse. Att vara den som har en slant över och inte alltid måste se sig om efter det billigast av allt man behöver har nog alltid lockat mig, kanske för att för att jag är uppväxt i en familj som alltid varit på gränsen till att klara sig.
Min uppväxt var bra, mycket kärlek och allt man kan tänka sig behöva fanns där, vi brydde oss om varandra och bråk fanns nästan aldrig. Dom få bråk som var handlade nästan alltid om pengar, varför det fanns så lite, och varför dom inte hade råd att ta med oss barn på semester till dom varmare länderna osv. Ja, jag tror ingen av oss bröder har lidit det minsta för att vi inte åkte på familjen resor till alla världens hörn. Men ändå på något konstigt sätt inbillar jag mig att jag kan få bort dessa bråk i min blivande familj om jag ligger i och ser till mitt sparande, håller nere på utgifterna och tjänar en slant.
Det första jag gjorde var att se vad som gjorde de framgångsrika framgångsrika, en av de största sakerna jag såg var att de kämpade för att komma dit de ville komma, och att många av dom brann för det dom gjorde.
För att hitta det som skulle passa mig startade jag som 21åring ett eget företag, ett hantverkarföretag inom svagström. Det var något jag verkligen brann för och jobb fanns det. Första bokslutet hamnade på +160 000 och jag hade samtidigt fått ut en ganska bra lön från andra månaden.
Långa dagar blev det, men jag kände att pengar kom in och att jag hade ett företag som kunde växa! Efter första året anställde jag en toppen bra kille och allt rullade på bra. Men nu började något saknas, jag brann inte längre för detta, jag hade antagligen jobbat för mycket med samma och kände att det på något sett inte var min sak längre. Jag tyckte det var roligare att sitta bakom skrivbordet än att utföra jobben.
Krisen kom, och orderantalet sjönk snabbt. Vi började med reklam på alla olika sätt, men det verkade inte ge någon större förändring. Vid den här tiden hade jag börjat lära mig lite om aktier, fonder och skatter. Inkörningsporten till detta var faktiskt den här sidan, www.hurjagblevrik.se, stort tack!
Efter inspirationen så beslöt jag mig för att äga firman men sluta arbeta i den. Kunna ta del av framtida vinster och sen själv kunna söka mig till skrivbordsjobb/säljarjobb.
Och nu idag, så äger jag firman som börjar återhämta sig sakta men säkert. Och mina arbetsuppgifter består av att sälja kapitalförsäkringar och pension sparande i olika former. Livet kan vända snabbt!
Till att börja med vill jag be om ursäkt för inaktiviteten på bloggen den senaste tiden, jag har helt enkelt inte haft tid och ork för den. Sedan 1 april i år så arbetar jag 125% på jobbet (detta är dock bara tillfälligt fram till sommaren), samtidigt så ska jag även i år cykla Vätternrundans 30 mil så ungefär samtidigt som jag börja jobba så mycket så inleddes också träningen på allvar vilket betyder att mycket tid gått åt även där.
Har också pga detta försummat svarandet av mail och kommentarer i bloggen så ber om ursäkt för er som fått vänta länge på svar. Har dock i dag suttit och besvarat över 100 mail och kommentarer så nu har jag hunnit en bit på vägen i alla fall.
Så nu över till vad det här inlägget egentligen handlar om och det är att tävlingen som pågick här är avgjord. Den avgjordes egentligen för länge sedan men eftersom jag inte haft tid för bloggen har det också dröjt med presenterandet av vinnarna. Delar upp det hela i två inlägg och postar i dag den förste vinnarens text och i morgon den andre vinnarens text. Bägge vinnarna får boken Beautiful Business med posten.
Den förste vinnaren är Johnny som driver ekonomibloggen Pengar och Cash, så här låter hans bidrag:
Tankar om sparande och den framtida tryggheten
Mitt personliga sparande har gjort väldigt mycket för mig. Det har varit en stark drivkraft för mig att ta mig dit där jag är idag. När jag började mitt sparande så öppnades det nya dörrar för
varje delmål som jag tog mig till. Jag såg nya möjligheter så fort jag fick undan en extra slant på sparkontot.
En del som jag var bekanta med för många år sedan undrade jämt över mitt sparande och vad jag skulle ha pengarna till. Jag gav dom aldrig nåt konkret svar på den frågan minns jag.
Det var en sak för mig själv, en bedrift som jag bara skulle klara av till varje pris. Jag brydde mig inte om att köpa den senaste jackan eller den senaste mobiltelefonen som kom ut på marknaden. Utan jag var mer intresserad av att se mitt konto växa.
En sak som jag kan se tillbaka på och reflektera över var att när många av mina dåvarande bekanta ofta stod och skröt över att dom just införskaffat nåt nytt eller berättade om hur mycket dom gjorde av med på krogen kvällen innan, så fick det mig att må bra på ett
sätt. Jag visste ju att mina pengar låg och tog det lugnt nere på banken.
Jag har under min uppväxt inte vuxit upp med någon guldkrona på huvudet precis, utan det var en fattig uppväxt som jag fick uppleva i mina yngre år. Sedan jag fick jobb så har jag sett till att jag inte ska ha det så i mitt framtida liv igen. Livet på smärtgränsen är ett
avslutat kapitel i mina ögon.
Nu i dagens läge när jag kommit en bit på vägen så har det givit mig en stabilare tillvaro på många sätt. Har en stor känsla av trygghet och ett lugn som aldrig förr. Skulle något oförutsägbart hända som att tandläkarräkningen blir för stor eller att tv:n går sönder så är det
inga större problem i dagens läge. Men bara för att jag nämner det på det sättet så betyder inte det att mitt sparande varit enkelt på något sätt. Det har tagit tid och det har krävts tålamod och uppoffringar till en viss del.
Men jag är samma person i dagens läge som jag var när jag växte upp. Även fast man har fått lite mer nollor på kontot så betyder inte det att jag som person har förändrats. Det tycker jag är viktigt.
